Bort från allt elände. allt skit. bara vara själv. föralltid.

Jag hör mammas röst och skratt nerifrån hallen. Fotsteg som går till köket, drar fram kakor och saft. Jag lägger örat mot dörren, lyssnar vad de säger. Då hör jag Carrie...

- Är Meg hemma? Vi skulle gärna vilja prata med henne.

- Javisst, ja. Svarar mamma, hon är uppe på sitt rum!

Det hörs fotsteg i trappan och lågt talande röster. Dörren till mitt rum öppnas, Carrie och Melody kliver in och sätter sig på golvet.

- Hej, säger Carrie och ler.

- Hejdå, svarar jag och reser mig upp.

- Lägg av nu, säger Carrie och slår till mig mjukt på armen.

- Det är ni som ska lägga av, skriker jag.

- Vi har inte gjort något dumt, vi försöker bara hjälpa dig, säger Carrie lungt och tittar på Melody.

- Men stick, jag hatar er, skriker jag igen.

Melody reser sig hastigt, men Carrie drar snabbt ner henne igen. Melody viskar något till Carrie som får henne att lysa upp.

- Kom, säger Carrie, ställer sig upp och vinkar.

- Jag stannar här, svarar jag tvärsäkert.

- Nej, du kommer med här, säger Melody som inte sagt något på hela tiden, bara suttit still och lyssnat.

Jag reser mig motvilligt upp och går ner till hallen med Carrie och Melody. Jag tar på mig skor och jacka.

- Var ska vi? undrar jag och drar min rosa mössa över huvudet

- Ut, kom nu, svarar Carrie och ler lurigt.

Jag tar på mig ett par vantar och gå ut. Där ute ser jag de två hästarna. Jag står med öppen mun och flåsar.

- Vad är det? frågar Melody, mår du bra?

- Jaja, klart jag mår bra, svarar jag kaxigt.

Carrie ger mig hennes ridhjälm och jag tittar undrande på henne.

Försöker hon få mig att rida på någon av hästarna? aldrig!

- Ta på den, säger Carrie.

- Va? frågar jag och tittar på henne.

- Nu eller aldrig? svarar hon.

- Aldrig, säger jag och ger henne hjälmen.

Carrie bryr sig inte ett dugg utan sätter mig hjälmen och drar mig till "Smack" som Melodys ponny verkar heta.

- Jag vill inte, svarar jag och försöker dra mig loss ur hennes grepp.

Men Carrie är mycket starkare än mig, så det är bara att ge upp. Hon slänger upp mig och plötsligt sitter jag på häst ryggen igen.

Det känns,

det känns.

underbart!

~ läs, följ, kommentera ~

Hon bröt sitt löfte ändå? :o