Men jag tänker aldrig mer börja rida igen. aldrig.

Jag sitter i min fåtölj vid fönstret. Tittar ut.

Lite längre ner på vägen ser jag två hästar med ryttare.

- Säg inte att det är de! viskar jag tyst för mig själv och dunkar näven i fönsterkarmen.

Jag tar fram den sprukna mobilen ut fikan, trycker fram "nytt sms" och skriver in Carries nummer.

"Varför är ni påväg hit? -.-"

Efter bara några sekunder kommer ett svar.

"För att vi vill prata med dig!"

Jag svär tyst för mig och ska precis slänga mobilen i vägen igen då jag hör hur det ringer på dörren.

-Va? redan här, har de galopperat eller? säger jag hopplöst till mig själv.

Jag springer till fönstret där jag ser deras hästar uppbundna vid grinden.

En av de är en musgrå ponny med bläs, c-ponny skulle jag gissa på. Ponnyn är fet och hänger med huvudet, han ser väldigt trött ut. Jag kan gissa på en jobbig och trög ponny. Typsikt Melody ponny.

Den andra är en apelkastad storhäst. Runt 160, perfekt för Carrie, både pigg och tillräkligt snygg för att få henne att falla.  Han har huvudet högt och ser spöken över allt, svansen dinglar i luften och hans öron ligger slikat bakåt när den fete ponnyn sparkar mot honom. Jag kan inte slita blicken från de, fast jag har lovat att skita i hästar. Jag har faktiskt lust att bara hoppa upp och rida iväg.

Bort från allt elände.

allt skit.

bara vara själv.

föralltid.

~ ber så mycket om ursäkt för jätte korta kapitel, men det är faktiskt meningen ~